Försöker stanna upp.

Tiden går för fort.
Men samtidigt längtar jag framåt. Ibland stannar jag upp och intalar mig själv att faktiskt njuta för stunden och inte bara längta till nästa lediga dag/den här lördagen/bröllopet/bröllopsresan.

Oerhört pretto, men sant.
Dagarna kommer så småningom i alla fall.
Tålamod, Johanna, tålamod.

På tal om jobbångest.

Nu rör livet på sig.
På måndag börjar jag en ny tjänst, som resurs, i Skärholmen-butiken utanför Stockholm.
Mer ansvar och nya utmaningar.

Känns så himla bra!

Surströmming...

Jag kräktes i munnen femton gånger och lite till utöver det...
Värsta lukten och smaken ever.
Som ett väl gött svettigt, anus gånger femtio.

Minst.



Om nån ba; prova surströmming.
Tacka nej.

Min mage är lite känslig.

I helgen ska jag äta surströmming för första gången.
Eller lukta på den först. Sen kanske jag äter. Eller kräks.
Vi får se helt enkelt.

Framtiden.

Jag har fått en jobb-identitetskris.
Vad gör jag med mitt jobb egentligen? Hur förbättrar jag världen?
Just nu - på inget sätt. Men jag vet att om jag jobbar mig uppåt sitter jag på ett av världens största klädföretag och därifrån kan man påverka mycket. Men orkar jag hålla ut så länge? Eller frågan är snarare - hur länge ska det ta tills jag kommer dit?
Orkar jag vänta?

Jag vill skriva igen.

Jag har ett sug, ett kli i fingrarna. Orden flyger runt i hjärnan men jag får dem inte på rätt plats. Allt för länge har jag haft denna skrivpaus.

Mest vill jag skriva om kärlek. Kanske för att jag är så underbart förälskad och ska gifta mig nästa sommar. Platsen är bokad, maten bestämd och klänningen hänger i garderoben. Såna är vi. Som planerar väldigt långt i förväg. Nu kan vi bara vänta. Tio månader kvar.

Jag tror att hösten började idag.

Fästmannen.

Somnar med hans läppar på min axel.